Om boken: för ett år / 40 år sedan - 21 maj 1937 - för första gången i historien om människans hundra år långa kamp för utvecklingen av Nordpolen landade planet från Sovjetunionens hjälte på sin is M. V. Vodopyanova. Under de kommande tio dagarna anslöt sig ytterligare tre av våra flygplan. Detta djärva luftburna angrepp utfördes på tunga fyrmotoriga ANT-6-flygplan Polen, vars drivande is ansågs otillgänglig för flyg, vilket de berömda västerländska polarforskarna R. Amundsen, W. Nobile, R. Baird och andra bekräftade från. upplevelsen av deras flygningar, överlämnade till bolsjevikerna. Detta är vad tidningarna under dessa år skrev förbluffade av det sovjetiska folkets mod och skicklighet, som inte bara motbevisade omöjligheten av att landa flygplan på Ishavets drivande is, utan också skapade en drivande vetenskaplig station. vid polen. Fyra personer, I. D. Papanin, E. K. Fedorov, P. P. Shirshov och E. T. Krenkel, försedda med allt som behövs för liv och arbete i polarisen, började deras legendariska drift. Deras forskningsprogram inkluderade att studera lagarna för isens rörelse i den centrala arktiska bassängen havets allmänna hydrologiska regim, vilket var oerhört viktigt för karavanernas resor längs den norra sjövägen. Denna kortaste vattenväg som förbinder västra och östra delen av landet var och är av stor ekonomisk betydelse för utvecklingen av ekonomin i våra norra utkanter och utvecklingen av den arktiska kustens naturresurser. Den norra sjövägen hade redan blivit aktiv motorväg före kriget. Och när det fascistiska Tyskland attackerade vårt land och fiendens flygplan, ubåtar och fartyg dök upp i Arktis vatten och försökte blockera sjövägen som var livsviktig för oss, ställde sig polarforskare upp för att skydda arktiska vägar och kuster.